Anna Rapporterar...om siffror?

”Härom dagen så lämnade 8232 oss, 1311`s (läs Virginia) kalv.

Han vägde 91 kg, drygt två månader gammal.  Det innebär att han ökat ca 40 kg i vikt eftersom de väger ca 50 kg vid födseln. Hans kompisar som han åkte tillsammans med, 8231 och 8231 (tvillingarna) och 8229 vägde lite mer, 98 och 110 kg. Men så var han ju någon vecka yngre också!

Alla våra tjurkalvar köps av en granne till oss, som bor ca två km bort. Där lever de fram till slakt vid ungefär 1,5 års ålder.”
 Vad är det för snack om siffor? HETER djuren inget riktigt?

 
Alltså, egentligen heter de inte nummer istället för namn….utan också.  Dessutom är deras namn ungefär som människors efternamn; alla hondjur i en släkt har samma namn. Numren, däremot,  de är individuella.

Till exempel, Virginia heter 24125 1311 2.

Den första delen - 24125 - är Viagårdens PPN (ProduktionsPlatsNummer). Alla kor som har det numret först är födda i Viagårdens besättning.

På gården finns dock 4 kor som har ett annat PPN, de är alltså inte födda på Via, utan inköpta. 

Alla besättningar med livsmedelsproducerande djur, måste ha ett PPN.

- Varför?

”För att om det skulle hända något och man snabbt behöver veta hur många kor det finns i ett område, till exempel vid spridning av någon ny sjukdom, så har Jordbruksverket koll på det.”, säger Anna.

Nästa del – 1311 -  är Virginias löpnummer.

Alla kvigkalvar får individnummer i löpande ordning. Alla tjurkalvar får också ett löpnummer men i en egen sifferföljd så det skall vara enkelt att skilja kvigor och tjurar åt.

 ”Hos oss är vi nu uppe i nummer på 82xx”, fortsätter Anna.

Den sista lilla siffran - 2 - är hennes kontrollsiffra.

Den blir man tilldelade av Jordbruksverket så att det slumpar sig så att man råkar köper in en 1311 till, då kan man skilja dem åt med kontrollsiffran.

 ”Förutom att de troligen ser helt olika ut!”
Virginias ”efternamn” från födseln är Sippa.

Eftersom efternamnet följer släkten så har vi många Pernilla, Sippa, Stina, Avena, Brunetta och Blomma… och några till.


 ”En annan "happening" i Virginias liv: i veckan blev hon seminerad för första gången denna laktation. Så om hon inte brunstar om inom 21 dagar så kanske vi får se en ny "Sippa" om ca 9 månader!”
  - Anna

"Why, why, why - Delilah?"

I ett tidigare inlägg pratade vi om att man på gården använder sig av artificiell inseminering istället för en levande tjur, som skulle kunna få ha en glad stund tillsammans med en eller ett par av kossorna…kanske till tonerna av "Delilah" eller någon annan Tom Jones-klassiker.

Vi skulle återkomma till varför.

Here goes:

Lantbruk är en farlig arbetsplats, det märks inte minst i olycksstatistiken. Så många som 10-15 personer dör årligen inom Jord- och skogsbruket i Sverige!

En av de stora riskerna ligger i djurhanteringen eftersom även en ko väger i runda slängar 600 kg!  Anna tex, har själv bidragit till den statistiken genom att bryta armen i närkamp med en ko.

Ett sätt att minska riskerna är att inte använda egen tjur till betäckningarna.  På gården finns en tjur som används till omlöparna (de som inte blir dräktiga på insemination av olika anledningar) - men under mycket strikta förhållanden.

Det är otroligt viktigt hur man hanterar lösgående djur och då framförallt tjurar som gott och väl väger över ett ton. Det skall alltid finnas flyktvägar och man får aldrig vända ryggen till en tjur, särskilt om det finns brunstiga hondjur i närheten. Men till största delen används artificiell inseminiering, vilket även ger en större möjlighet att välja egenskaper som man vill förstärka eller förminska genom att välja "rätt" tjur till rätt ko.

Hos oss sätter vi lynne högt på urvalslistan, vi vill ha snälla och hanterbara kor, säger Anna.

 - Jag har en huvudregel, och det är att jag skall kunna gå fram till alla djur i lösdriften och göra något enkelt med dem utan att de flyr i vild panik, fortsätter hon.



Alla vill pussas med kameran!



"En snäll ko är en bra ko!"

// Fredrik

Artikel.

Om vår blog!
och
aaaand
!

Anna rapporterar:

Det kommer kalvar på löpande band här just nu. Eftersom vi har ungefär 100 mjölkande kor hela tiden så innebär det att vi har ca 10 kalvningar per månad,  men det är inte alltid som det blir jämt fördelat.... som nu då vissa bestämt för att hålla igen och andra att kalva för tidigt. Då blir det många kalvar på en gång!! 

Men det är ett kärt besvär.

Man försöker eftersträva ett kalvningsintervall på ca 13 månader för att produktionen skall vara godtagbart "hög" och tomtiden så liten som möjligt.

Kort sammanfattat:
En ko kalvar och hon börjar mjölka. Efter 50-100 dagar ( beroende på hur mycket mjölk hon producerar) bör man seminera. Vi använder artificiell insemination istället för levande tjur, varför kan vi ta en annan gång.

En mjölk-ko skall ju producera mjölk och för att hon skall hålla en hyfsad produktion tills det är dags att sinas (sluta mjölka) så måste man se till att hon kalvar i rätt tid, då (som tidigare nämnts) hon ju producerar mjölk till kalven egentligen - INTE till oss människor.

Sen skall hon vila minst två månader innan nästa kalvning.

Och så flyter det på år efter år förhoppningsvis.

De bästa korna är inte de som producerar mest mjölk egentligen, utan de bästa är de där som man inte riktigt märker. För de är "lagomna" i produktion, de är aldrig sjuka och de blir dräktiga och kalvar år efter år. Man lägger liksom inte riktigt märke till dem fastän de är lagårn´s "ryggrad".....

Underskatta aldrig en medelmåtta!

Tack och hej!

//Anna

Vaddå Våm?

"Kossan har fyra magar"....det vet ju de flesta. Eller så kan man säga att de har en mage och tre förmagar, som är till för att få ut de där "18 av 22" näringsämnena som mjölk innehåller och som vi människor kan tillgodogöra oss.

I en av de där förmagarna, "Våmmen",  finns det miljarders med mikroorganismer, som är de som egentligen bryter ned gräset och omvandlar det till näring för kossans kalv. Sen har vi människor kommit på att vi kan använda mjölken till att framställa massor med olika livsmedel för oss också.

Restprodukterna som blir kvar när mikroorganismerna brutit ned gräset är det som sen ger kossan näring - en fantastisk symbios...och tur för oss!

När kossorna står där och tuggar gräset, sväljer det och sen tuggar det igen, när det stöts upp, kallas för att idissla. Det är det som är kossans "jobb" - ett jobb de gör i 8 timmar om dagen, som en normal arbetsdag för en människa alltså.

Precis som när vi människor tuggar så bildas saliv, som hjälper till att bryta ned och spjälka maten - men en kossa producerar lite mer...ca 200 liter! Sjukt mycket!