Producentresa i länet

Tidigare har jag berättat om när jag tävlade i ”Den lokala kocken”, en tävling arrangerad av bla Länsstyrelsen i Örebro. I den senaste tävlingen fick alla finalister det pris som vinnaren fick förra omgången; en tvådagars producentresa runt om i länet, med övernattning på Hults Säteri i Nora. Resan och sällskapet av de andra två kockarna, Johan och Erik (som fö vann tävlingen), samt Stanley Wong och Ann-Sofie Hedberg, som representerade länsstyrelsen och initiativtagarna.

Stanley är dessutom initiativtagare, tillsammans med Karin Strömberg Lundqvist, vår Matlandet Sverige ambassadör, till projektet ”26 smaker, 26 landskap”. Det senare deltog Virginska Skolrestaurangen också i (jag rekommenderar alla att köpa boken, med samma namn, som trycktes i samband med detta).

På resan fick vi som sagt besöka olika, mer eller mindre stora, producenter. Det första stoppet var hos just Karin på Ostbiten.
  

Karin tar emot på Granhammar.

Hos henne fick en lite kurs i smörtillverkning, creme fraiche tillverkning och ost i största allmänhet. I flera timmar pratades det och idéer och erfarenheter om vad man kan göra för att kockar och producenter skall kunna närma sig varandra och ge mervärden i vardera bransch.

Nästa stopp var hos två bröder som bedriver uppfödning av grisar, på ett modernt sätt, i nybyggda lokaler. Om jag hade minsta förutfattade mening om att bönder, speciellt grisbönder, skulle vara ”bonniga” – så är de borta nu! Businessmen, med välargumenterade åsikter om allt från ekologiska livsmedel, hur marknaden fungerar och en hel massa andra saker som påverkar priser, kvalitet och miljö i Sverige och övriga världen. De är oerhört kunniga och intressanta att lyssna på, som de flesta människor som brinner för saker och har det teoretiska kunnandet såväl som det praktiska – fakta blir levande och det praktiska för faktamässiga förklaringar – den perfekta kombinationen! Jag tar tex med mig att det som mest styr priserna på livsmedel, tex griskött, är energimarknaden i världen, dvs priset på olja, gas etc….allt sitter ihop…

Jag med en liten griskulting

Dag två inleddes med ett besök hos en mjölkbonde, som hade nyinvesterat och byggt ett djurstall som var automatiserat till stor del. Alla kor hade ett chip i en transponder runt halsen. Via det får tex varje individ rätt mängd mat, beräknat utifrån just dennes behov. De hade också investerat i en mjölkrobot som är ett fascinerande stycke ingenjörshantverk. Mjölkrobotar har också nämnts i den här blogen och jag har sett det på film på youtube (jo, allt finns där…), men inte förrän nu i verkligheten. Det var rätt fantastiskt att se hur mycket den kunde; allt från att sätta dit själva mjölktapparna på spenarna själv.

Roboten har registrerat var spenarna sitter, i förhållande till resten av kroppen och varandra på varje individ och har dessutom ett ”öga” som hjälper till ytterligare att hitta rätt. Kul att se hur den letade och försökte tills den hittade rätt ställe.Den håller också upp slangarna så kossan inte skall råka trampa på dem.

Kossorna har ju en stark drift att bli mjölkade och med ytterligare lockning i form av foder söker de sig till robotfållan själva. I chipet finns information som identifierar henne. Varje ko mjölkar olika mycket och de mjölkar dessutom olika mycket beroende på hur längesen det var de mjölkades sist och hur mycket de äter, dess ålder etc. Detta har roboten koll på och när djuret ställer sig i fållan kommer det upp siffror på en skärm, hur mycket kon förväntas mjölka nu, dels totalt och dessutom hur mycket vardera spene förväntas ge ifrån sig! Maskinen tvättar varje spene och suger ut en liten mängd mjölk som analyseras innan själva mjölkningen – skulle något vara felaktigt med mjölken skickas den till en egen tank och går kanske till kalvarna.

Eftersom maskinen känner av hur mycket mjölk varje spene mjölkar så tar den bort just den slangen när spenen är tom, till skillnad mot vanliga mjölkmaskiner, som ju fortsätter att suga tills hela juvret är tomt. Att inte utsätta spenen för mer stress än nödvändigt sparar på djuret, såklart. Så fort en spene är tom börjar roboten eftertvätta och det hela avslutas med att maskinen tvättar sig själv innan nästa djur kommer samt sprutar på en mjukgörande ”salva” på hela juvret.

När mjölken sen hämtas, så är det som på alla ställen -  mjölkrobot eller ej - chauffören registrerar rätt gård med en sticka, som innehåller ett chip, som indentifierar gården. Under tiden det mjölkas kontrolleras mjölken och kvaliteten på olika ämnen registreras. En lapp skrivs ut och lämnas till bonden så de kan se om de ligger nära gränsvärden på olika mätpunkter och om de i sånt fall kanske måste ändra på något i tex kosten.

Roboten betyder inte på något sätt att människan inte är viktig – att ha känsla för djuren är lika viktigt som vanligt, men det betyder att bonden kan ha ett lite mer socialt liv, sova lite längre på morgonen, hitta på något med sina barn på eftermiddagen och göra lite mer av de sakerna som många av oss tar för givet.Produktionen och därmed jobbet fortsätter ju året runt, 7 dagar i veckan. 

Kalv

Mycket trevlig och lärorik resa, som har gett ännu mer insikt i hur det går till i de tidigaste stadierna av livsmedelsproduktionen! Tack Länsstyrelsen och alla inblandade för detta!


Ja just ja – Virginia är dräktig och väntar alltså en kalv till! Kanske är det dags för henne att besöka skolan snart…….